"Jag är en jävel på...bullar"

Nyss stod jag med händerna djupt nerkörda i härligt varm och kladdig vetedeg. Guuuud så länge sen det var.... Tankarna går till min hemkunskapslärare och den lektionen hon lärde oss baka vetebröd. Det var en sinnlig upplevelse. Vi fick sitta i en ring och sen gick degbyttan runt mellan oss så vi fick "slå" degen för hand. Jag fick högsta betyg av "fröken" för denna hantering. Sen skulle degen jäsa, bakas ut till bullar och sen jäsa igen. Jag bakade ut bullarna som jag sett mamma göra. Lite krångligare, lite kladdigare men mycket mycket godare....än det sätt som "fröken" lärde ut. Jag gjorde såna där snurror som man kan köpa i bageri med både smör, socker, kanel och vaniljsocker i fyllningen. (Jag måste ha varit svältfödd på beröm eftersom jag fortfarande minns hur imponerad "fröken" blev. När jag många år senare på en kurs blev uppmanad att berätta om något jag var bra på blev mitt urfåniga svar "Baka bullar".) Nu känns detta som ett gissel. Jag kan inte baka bullar på nåt annat sätt. Det är som en förbannelse. Det duger liksom inte att göra vanliga skurna bullar. Missförstå mig rätt nu. Jag tycker de "vanliga" är jättegoda och uppskattar dem verkligen när jag bjuds. Det är själva bakandet som är förbannelsen. Och det är av den här anledningen jag bakar så sällan - för att det är så krångligt. Tack för det mamma...:-)) Men det blir ljuvligt gott....för jag ÄR en jävel på bullar.... Och - Ja det blev såna där "snurror" nu också....Kom och smaka nån gång.