Mitt bästa jag

Jag stöter ofta på begreppet "svaga" människor i olika diskussioner. Begreppet används som om det finns en grupp människor som alltid är just "svaga" utifrån någon odefinierad norm av "styrka" och ett "vi- och domperspektiv" som tydligt slår fast att vi/jag inte tillhör den gruppen, aldrig har gjort det och aldrig kommer att göra det. Jag vänder mig alltid mot det synsättet. För mig handlar det alltid om människor som befinner sig i en situation där de inte kan vara sitt bästa jag. Och i såna situationer har vi alla befunnit oss - kortare eller längre tid. Jag har tex varit lamslagen av sorg, varit arbetslös och sjuk osv... Vid dessa tillfällen har jag varit utsatt för stark stress och inte klarat mig själv riktigt. För min del har dessa stressfaktorer varit kortvariga. För andra är perioderna mycket längre och mer förödande. Vad jag vill säga är ju ganska enkelt. I olika tider i livet behöver vi stöd och hjälp utifrån. Vi behöver ett samhälle där vi bryr oss om varandra. Det handlar inte om starka och svaga människor det handlar om solidaritet!

Det jag skrivit ovan kan de flesta hålla med om. Kruxet är att sen fundera över vad det tankesättet får för konsekvenser. Jag skulle tex kunna befinna mig i en situation där jag står långt från arbetsmarknaden och inte har några möjligheter att själv ta mig tillbaka. Det är väl då naturligt att samhället stöttar med olika åtgärder för att jag i förlängningen ska kunna vara mitt bästa jag, vilket är helt olika från person till person. Det kan innebära utbildning, praktikplats eller ett jobb i en arbetsmarknadsåtgärd där jag utför ett arbete som annars inte skulle bli gjort. Sådana åtgärder är till för vanliga normalstarka/svaga människor i svåra situationer. Det är hjälp som vi har för att vi bryr oss om varandra. Det är åtgärder värdiga ett samhälle byggt på solidaritet.