Ibland kallas arbetare för tjänstemän och finns inte på kartan.

Okej... det var ett tag sen. Det har varit valupptakt, valrörelse, plattfall och återhämtning. Men "enough is enough" - nu är jag här igen...

Rycker tag i en tankebana och går på den en stund. Vill vi socialdemokrater förnyelse? Vill vi verkligen det? Eller vill vi stå kvar eller ännu värre gå bakåt. Min bild av arbetarrörelsen "so far" är en bild av samhällsbygge. Vi har förändrat samhället. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har byggt ett nytt bättre, mer jämställt samhälle med möjligheter för alla att leva ett gott liv. Varför syns inte det bygget? Varför tror vi plötsligt att det här samhället - med utbildningsmöjligheter, jämställdhetssträvanden, trygget i arbetslivet osv osv... skapats utan möda och alltid kommer att finnas kvar hur vi än beter oss - vem som än regerar? Om detta med hur vi byggde samhället och hur vi ska bygga vidare - inte speglas i utbildningen, inte finns i media eller i samhällsdebatten överhuvudtaget - då måste vi bilda oss själva. Det har vi väl alltid gjort - varför slutade vi? Nya arenor, nya organisationer, nya metoder men egentligen samma bildning - folkbildning - men med det här samhällets nya förutsättningar som bas. Vi är ett parti för arbetare - arbetarna gör andra saker idag - arbetarnas förutsättningar har förändrats - arbetarna kallas ibland för tjänstemän - ibland arbetar arbetarna i bemanningsföretag osv.... Arbetarrörelsen måste orientera efter en karta som stämmer med verkligheten -som den ser ut idag - inte som den såg ut 1970 eller tidigare. Hur ska vi annars få med oss tillräckligt många i vårt samhällsbygge om de vi vill ha med inte finns på vår karta?