Efter en tid av energikris tar sig små rännilar av kraft fram här och där i min fysik och psykik. Det är en känsla jag känner igen från mina tonår (Jo ibland har jag väääääldigt bra minne). En känsla av att vilja göra något - kreera stort eller smått - skapa gott. En känsla av att inte veta vad riktigt - bara att man vill och kan. En underbart spirande glädje. Och särskilt härlig är känslan när jag vet att den inte kommit från ovan liksom... utan att den kommit av eget arbete med onödig, dålig barlast - kommit till följd av att jag vägrar förminska mig själv. Låter det pretentiöst? Det är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar