Kaxig...

Ofta när jag diskuterar samhällsfrågor med vänner och bekanta får jag en kommentar som gör mig så glad. Vi kan prata rent allmänt om samhället, skola, händelser ute i världen - ja om livet i allmänhet - sånt som berör. Efter en stund säger nån till mig "Det märks att du är sosse"... Ibland lite nedlåtande liksom surt (då delar de oftast inte mina värderingar), ibland lite mer neutralt - som ett konstaterande. Men varje gång det händer så blir jag så glad och svarar "Vad bra!" För jag är ju det - sosse. Och det är klart att jag vill att det ska märkas på hur jag resonerar och diskturerar. Epitetet "sosse" ser jag som en beskrivning av vilka värderingar jag står för - som rättvisa, solidaritet och jämställdhet. Det är alls inte en massa tomma ord för mig. Jag grundar mina göranden och låtanden på dessa kanske lite högtravande ord. Låter det kaxigt? Jag skulle kunna fega och säga att "Jag tror att jag grundar mina ställningstaganden på....." Men nu har jag bestämt mig för att va kaxig. Och när andra tycker att mina värderingar (oavsett om de delar dem eller inte) faktiskt skiner igenom på det jag gör och säger då blir jag såååå stolt.

Jag förstår inte varför det skulle vara fel eller "skämmigt" eller inte trovärdigt av a-pressen (om det nu finns nån kvar) att känna samma stolthet som jag över att dela dessa värderingar. I sin strävan att inte utpekas som "sossetidning", att tillfredsställa någon sorts krav på objektivitet, så förlorar de i trovärdighet enligt mig. Det blir en jolmig anrättning de presenterar för oss läsare. Inte varje dag förvisso men alltför ofta. När det skrivs något ur vänsterperspektiv i vår lokala press blir jag ofta mer förvånad än jag borde behöva bli och det gör mig beklämd. "Hur svårt kan de va?"