Inget "Sök och finn" för mig!

Jag sopsorterar mycket duktigt. Åker med sopor (i en energislukande bil - jag vet!) till stationer och centraler över hela stan. Det leder till en halvfull soptunna varannan vecka och en ganska full komposteringstunna. Det är bra! Jag är nöjd! Jag bidrar till ett hållbart samhälle - tror jag. Jag vill inte leva efter mottot "slit och släng". Jag vill ha "nya gröna jobb" och satsningar på "grön teknik"! Det känns modernt, livsnödvändigt och helt rätt! - MEN!!!

Från radion hörs "Sök och finn" - och jag ryser!!! Man letar efter gamla böcker, porslin, cementringar och en och annan borttappad vän. Det är återvinning i kubik. Det bidrar till ett hållbart samhälle det programmet. Ulrika Beijer är programledare för dagen och hon är så bra. Och Hasse Persson som brukar hålla i programmet är också så bra. Så vad är problemet? Varför får jag rysningar? Varför kan jag inte lyssna på det programmet utan att få gåshud och önska mig långt bort?
Varför tycker jag att det är så pinsamt? Ja här väntar man sig ju ett svar som beskriver de psykologiska sammanhangen som kan få en alltigenom hållbarhetsinriktad människa (jag) att rysa av obehag och längta efter en pinsamhetskudde att krama när "Sök och finn" ljuder ur radion. Men jag har inget svar. Jag fortsätter min hållbara vardag, kämpar på för "nya gröna jobb" och "ny grön teknik" men det där med "Sök och finn" fixar jag bara inte!!